Jul och ännu mer jul! Måste man börja så tidigt med att börjar stessa inför jul. Jag har alltid tyckt mindre om julen,. Och kände att jag redan börjar känna mig osäker inför den här julen. En av anledningarna är att jag börjar inse om de snart är jul så betyder de att jag bara har en termin kvar innan jag tar studenten och måste lämna alla för att börja plugga. Och de är jag liv rädd över!

Det svåraste jag gjort är att försöka hitta på en lämplig julklapp till min pojkvän., Måste vara de svåraste! ! Har hittat ett underbar armband!!

"Att kyssas är som att dricka te ur en sil. Man får aldrig nog."

Herregud! Ibland kan jag bli så fustrerad på att alla andra inte förstår sig på mig! Är jag så svår att förstå sig på? Det är vad jag inte förstår. Att ingen förstår vad som gör mig lycklig, som enkla saker som ett hej, bara så fjuttiga saker som ett lende eller bara ett ja. Nej men tjena, det är inte meningen, livet ska tydligen vara svårt, och vissa människor runt omkring mig  skulle vara helt seg imellanåt!
   För inte så länge sen kom jag fram till att mitt största problem var att jag bara tog alla för givet, jag ansträngde mig aldrig för att se andra, tyckte istället att de var självklart att så länge bara jag viste att jag hade sett och såg andra så var de okej. Men de var mig bra att senare inse att man faktsit behövde säga hej och bryta " 5 meters reglern" för att både jag och andra skulle bli gladare,. Kan vara därför jag hatar att man håller sig på sitt håll och inte vågar gå över dom osynliga gränser som man målar upp inom sig själv.
Och ja! Jag tycker inte om att min så kalla "pojkvän" och jag fortfarande kör på "5 meters reglern", jag blir fustrerad över att jag fortfarande inte har klarat mig över den, så den någon gång kan försvinna. För jag skyller inte på dig, över vårat lilla spel är, lika mycket mitt fel som dit att de känns så ytligt hela tiden,.
Nej man borde göra som man vill och skita i samhällets konstiga principer!
Borde jag göra iallfall!!

Jag tror inte på att min verklighet är din verklighet.?

Jag upmärksammar inte världen runt omkring mig som du gör.

Inget som jag tror på tror du på. Allt mina tankar är såna tankar du inte har. Det börjar kännas som jag verkligen bara finns i en upplaga.

En av min kropp och tankar.

Så om jag är en borde du vara en mitt i alla andra som också bara finns i en.

Då borde ju alla vara ensamma eftersom vi är gjorda att bara leva i en grupper.

Men om jag tycker att det är vi själv som gör oss ensama, så borde vi någon gång inte vara ensamma, För vi är ju längst inne inte gjorda för att vara ensamma. Jag har min tvillingsyster som gör att en blir två. Samma gener och utseende gör att jag inte längre bara finns i en upplaga.

Om detta nu är fallet så ska alla veta att jag inte vill byta bort mig mot att vara en. Men detta skulle leda till att alla andra ocskå har någon som gör att dem inte längre är en utan två och tre och flera, att naturen och våra inre har rätt. Vi är inte gjorda för att vara ensamma!

Jag undrade idag hur jag inte kan veta att mitt liv inte är en dröm? Jag tog det så långt i mina tankar att jag somnade och tänkte att när jag väl vaknar igen så skulle det vara från den drömmen. Ja jag vaknade men inte ur någon dröm, eftersom jag nu inte kände att de var något som var mer annorlunda än innan. Typiskt tyckte jag och ville att något konstigt skulle hända mig istället eftersom jag var så uttråkad just då. Men uttråkad fortsatte jag vara resten av dagen.

     Så när skulle de vara läge att vakna ur drömmen och vara vaken igen? Aldrig kom jag fram till tillslut. För vem skulle jag vara när jag vaknade? Ja jag blev förvirrad, eftersom jag tänker på ett sätt som aldrig gör mig rättvis. Rättvist och rättvist, jag viste ju inte ens vad rättvisa var!

Jag var förvirrad förut, viste inget, och tänkte för mycket. Jag hade inte ett lende på läpparna längre och det kändes inte som förut, jag trodde jag skulle bli ensam, och längst inne kändes det som det inte fanns någon annan väg att gå.

Men det var då, och nu är nu. Det som behövdes var lite närhet, några skratt, och alla andra känslor suddades bort. Vi båda viste ju att vi hörde tillsammans. Vår envishet slog bort allt annat och de känns nästan som vi gått ett litet steg i rätt riktning. Om jag nu varit dum för att jag väljer dig om och om igen, vilket jag inte tror, eftersom det finns bara en som dig och de är den jag har. Och varför skulle någon vara bättre än dig? Du gör mig inte annat än glad och kanske ibland irriterad, men skulle vara konsitgt om det inte vore så. haha!

Nu ska jag sluta vara förvirrad, för jag har ju dig och det är jag så nöjd över!

- Man kunde vist bli nöjd och inte vela ha mer !

Hur beteer man sig när man är tillsammans med någon? Jag har ofta en känsla som säger mig att just nu vill jag röra vid honom. Nu är det jag kan få röra honom igenom att hålla honom i handen. - Å där är han ,jag måste bara gå fram och säga hej och prata.

  Det låter så enkelt att göra, en känsla som säger precis vad som är rätt för mig att göra just då för att göra mig lycklig. Men de är inte så enkelt som skulle vela mitt liv var.

  För det omvända till den känslan finns något större som håller ideerna kvar i tanke nivån. Något säger mig att jag inte ska göra det att jag ska just bara stanna där. Man målar upp bortförklaringar och man tror och hoppas han ska göra det enbart för att jag inte "vågade". Jag vill så mycket men känns som man inte har självförtroendet att våga visa att man tycker om honom, om vi inte är ensama, då är det bara han som behöver veta.

  Det har gått så långt att jag börjar tveka om jag inte skulle kunna hitta en pojke som gör allt rätt där allt blir enkelt.

  Men det är fel, allt de är fel. För jag vill inte ge upp när jag äntligen har hittat någon jag tycker om. För längst inne vet jag att ja gör det!! Nu vill jag motbevisa mig själv.

Att jag kan hålla kvar min pojke och våga vara den jag vill vara.

Okej jag börjar bli galen på mig själv, jag förstår inte hur jag ska tänka så jag inte ska överdriva och förstöra något. Men är det okej att vara tillsammans med något i nästan fyra månader och fortfarande säger till sin familj och syster att man bara ska träffa en kompis när man ska träffa sin flickvän? Är det därför man skäms över sin flickvän eller försöker man bara undvika något som jag inte har förstått? Jag vet att man ska vara förstålig men känns aldrig som jag träffar honom heller. Känns som en vän som kommer över ibland som man pratar och skrattar med. Jag vet hur viktig ens familj är men att hela tiden välja bort flickvännen för familjen känns lite jobbigt. Men det kanske bara är jag som är ovan med det här av att ha en pojkvän. Jag kasnke vill träffa honom mer än normalt? Jag kanske begär för mycket? Jag kanske tycker om någon så jag blir tokig på mig själv! Eller så känns det som jag kan hitta något bättre där ute som behandlar mig lite mer som flickvän och inte som en "bekant". Känns som jag är för ung för att förstå det här,. . Det är för jobbigt att förstå., Jag vill förstå men känner jag inte orkar,. Orkar förlora någon,.