jag känner mig tillfredställd med livet, men jag saknar en bit av mig själv, tror de heter ens hjärta. Vem vill ge de tillbaka till mig?

bloggandet fortsätter på ett mer personligt plan på Reneegodeau.blogg.se

Jag väntar på att jag snart ska bli lycklig, lycklig utåt och inom mig. Tror att ja känner ett lugn inom mig, jag kan ännu inte berör lugnet, även fast de finns där. Det känns som om jag använder mig av lugnet ska världen skapa kaos igen och ensamheten komma tillbaka. Tänk att man lever i balansen. Man är balansen, och så duktig på att inte hålla den perfekt. Får hålla lugnet under kontroll i två månader innan min kärlek åker iväg och ja måste ta tag i livet på egenhand.

" I Hela mitt liv har jag väntat på livet, jag har drömt om att ha en riktig dröm." - krsitian anttila

Jag saknar själv en dröm, jag vet inte riktigt vem  jag är. Jag gråter mig till sömns, jag fördjupar mig i vad ja gjorde fel för att allt skulle bli så fel. Jag kastade bort det som var bra i mitt liv, för att försent inse vad ja hade gjort med mitt liv. Känslorna på utsidan och en sån stor besvikelse på mig själv. Jag belv rädd för kärleken, ja blev rädd för besvikelsen och för att bli sviken. Jag kastade bort en vänskap med just orden - vi kan väl bara vara vänner. Allt blev så ensamt, och allt var mitt egna fel. Det är ingen som har sagt hur sorg känns. De var ingen som förvarnade mig att ja är så rädd för att bli lämnad, min mamma svek mig hon kastade bort mig och den kärlek ja kände för henne. Och nu gjorde jag likadant mot min pojkvänn, Alla lever sina egna liv men hur ska ja kunna tvinga in mig i någon annas liv när ja inte känner mig älskad. Jag vet inte men ja vill bli förlåten, vill förlåta och hitta mig själv med den kärlek jag kan ge och få. Vad är lycka när den så snabbt kan försvinna.  svårt med livet : Renee

Ibland anser ja att mitt liv består av mängder med orättvisa visor. Visor som följer en hela tiden som små inlägg i ens väg till att bli lycklig.

   Jag har en stor förändring frmaför mig som ja både har valt och inte valt, jag ska förhoppningsvis flytta hemifrån börja plugga och leva ensama, de har jag valt. Medans ja åker dit ska min pojkvänn åka till aplerna leva ett hip liv där med sin bästa kompis och två tjejer som förstör hela min vardag ska med. Jag ska förhoppningsvis vara så upptagen att ja inte har tid på att tänka på vad som kan hända och ske . Och samtidigt inte hata mig själv för att ja har valt att inte åka ner dit och hälsa på, enbart för att ja säkert kommer komma hem olycklig när ja får uppleva och se och börja sakna och minnas igen. Jag har en pojkvän nu kommer få en vän sen som ja kommer värna om fram till nästa sommar när vi träffas igen. Jag hoppas turen kommer till min sida och något bättre dyker upp. ja hoppas mina val kommer bli de rätta och leda mig rätt även fast livets orättvisor stör min väg.

Jag tycker vekrligen att de är svårt att sätta sig ner och skriva ner ord som inom mig någon stanns är förbjudna för andra att se och höra. Så först hatar ja av allt på jorden att ja måste aceptera att min pojkvänn ska åka iväg till alperna med människor ja inte litar på och verkligen hatar. Att jag blir lämnad för någon jävla dröm som ja tycker är väldigt överdriven att göra i ett halvår! Sedan hatar ja att ja kommer bli en dagdrivare nu när mitt schema belagda job har tagit slut och jag har blivit en timmvikarie som måste vänta på samtal. Och att ja inte känner att mina pengar räcker till med mina drömar,. Och att jag kommer bli bortglömd hemma i min soffa. Att bli ensam. . VARFÖR LÄMNAR ALLA MIG! VARFÖR TYCKER MAN INTE OM MIG? VAD HAR JAG GJORT FÖR fel,..

Jag hade ont i magen igår, allt pågrund av att jag inte har förståt mig på varför min pojke ska vara så nere. Och vad jag än gjort har inget fått honom tillbaka på rätt bana. Så igår var fustrationen tvungen att rinna över mig och jag kunde inte längre göra allt på sånt sätt han vill. Jag frågade rakt ut vad i helskotta de var med honom, och slutade dalta med honom. Och vist var de tankar som pågick i hans hjärna. Hur skulle jag veta att han tyckte vårat förhållande hade fastnat och var tråkigt när han inte säger något, och hur ska jag veta att han inte kysst mig på två veckor för att de inte har känts rätt. Nej jag har en gräns när jag blir människa igen. Tre timmar senare och vi var ovänner, iallfall jag var arg och kände mig besviken. Att han inte hade givit mig någon chans på vägen. Och allt var dåligt och inget hade varit bra. Och samtidigt viste jag att allt bottnade i att vi ska skiljas om ett halvår när han åker iväg till alperna och jag börjar plugga. Men varför var han tvungen att tänka istället för att bara göra de bästa av de han hade. Jag känner allvarligt för att han hellre gör slut än drar ner mig också. Vist jag kommer bli så ensam sen när alla åker,och jag bara har någon kompis kvar och blivit av med min pojke som jag alltid kommer älska på ett konstigt sätt som samtigtigt har varit min vän när allt gått åt fel håll. Men sånt ska väll ske man ska gå åt olika  håll, nu hoppas jag bara att mitt liv kommer vända. Jag känner mig så iskall över allt. Jag har alla mina känslor under en yta av sten, jag hoppas ingen kommer se mig gråta..

Jag tycker bara att allt är orättvist, och respektlöst och allt var de kan vara. .