Jag hade ont i magen igår, allt pågrund av att jag inte har förståt mig på varför min pojke ska vara så nere. Och vad jag än gjort har inget fått honom tillbaka på rätt bana. Så igår var fustrationen tvungen att rinna över mig och jag kunde inte längre göra allt på sånt sätt han vill. Jag frågade rakt ut vad i helskotta de var med honom, och slutade dalta med honom. Och vist var de tankar som pågick i hans hjärna. Hur skulle jag veta att han tyckte vårat förhållande hade fastnat och var tråkigt när han inte säger något, och hur ska jag veta att han inte kysst mig på två veckor för att de inte har känts rätt. Nej jag har en gräns när jag blir människa igen. Tre timmar senare och vi var ovänner, iallfall jag var arg och kände mig besviken. Att han inte hade givit mig någon chans på vägen. Och allt var dåligt och inget hade varit bra. Och samtidigt viste jag att allt bottnade i att vi ska skiljas om ett halvår när han åker iväg till alperna och jag börjar plugga. Men varför var han tvungen att tänka istället för att bara göra de bästa av de han hade. Jag känner allvarligt för att han hellre gör slut än drar ner mig också. Vist jag kommer bli så ensam sen när alla åker,och jag bara har någon kompis kvar och blivit av med min pojke som jag alltid kommer älska på ett konstigt sätt som samtigtigt har varit min vän när allt gått åt fel håll. Men sånt ska väll ske man ska gå åt olika  håll, nu hoppas jag bara att mitt liv kommer vända. Jag känner mig så iskall över allt. Jag har alla mina känslor under en yta av sten, jag hoppas ingen kommer se mig gråta..